Medan regnet faller...

...ned på fönsterblecket funderar jag på den senaste veckan och allt jag varit med om.

I tisdags blev jag akut opererad för mitt eländiga diskbråck på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge. Jag blev av de allra flesta under vårdtiden behandlad med respekt och professionalism.

När jag vaknade upp på uppvakningsavdelningen efter operationen hade smärtan i vänster ben nästan försvunnit helt. Jag hade såklart andra smärtor, mest från ryggslutet och runt operationssnittet.

När jag kom tillbaka till min hemavdelning vid 19-tiden på kvällen brast det för mig. Jag var lättad över att ha genomgått operationen. Jag var stolt över mig själv att ha bett om hjälp (trots att en undersköterska betett sig fruktansvärt illa mot mig och min sänggranne. Avvikelse!). Jag mådde illa, hade värk, var geggig i huvudet och hade högt blodsocker. Eftersom jag reagerat starkt på lokalbedövningen med stresshormon i med att få hög puls hade jag legat länge på uppvakningsavdelningen och väntat på kardiolog (hjärtläkare). Pulsen gick inte ner. Det var otäckt.

En kompis hade lovat att titta in till Stella under dagen, eftersom jag skulle vara borta minst två dygn från henne och lägenheten. När jag kom till avdelningen fick jag reda på att hon inte hunnit åka dit. Klockan halv åtta, fast i en säng, där en överarbetande sjuksköterska försökte ordna till allt (som inte den hemska undersköterskan förstått sig på att göra!?) började jag gråta. Jag blev oroligt att katten skulle må dåligt under natten. dagen därpå skulle hon inte få besök förrän tidigast på eftermiddagen. Jag var besviken, arg och fruktansvärt ledsen. Jag skulle behövt koncentrera mig på mig själv och mitt tillfrisknande, inte på om Stella skulle klara natten utan att leta i lägenheten efter mig eller något substitut.
När nattpersonalen kom fick jag osötade grova mackor, te och i alla fall lite omsorg.

Under natten fick jag muskelkramp i på baksidan av vänster ben. Flera gånger. Från skinkan ända ner i hälen. Det var inte lätt att manövrera. Jag ringde inte på klockan en enda gång utan härdade ut med smärtan. Jag var tvungen att komma hem till Stella dagen efter.

Det visade sig att pappa också blivit besviken på min kompis som lovat titta till Stella. Han körde bilen (utan min vetskap) till Huddinge på morgonen därpå med min bror som passagerare. De hämtade ut mina apoteksvaror (oxykodon, paracetamol och lågmolekylärt heparin) och körde hem till katten, som var kärlekstörstande. Men vid liv.

Under tiden hade jag blivit av med nålar och katetrar, ätit lite frukost och lyckats ta mig ur sängen självständigt. Jag ville hem. Drack som en galning och lyckades kissa efter KAD-dragning. Träffade sjukgymnast och trapptränade. Fick nytt förband. En transport bokades till mig. Och så fick jag osmaklig lunch med konstig konsistens, halva tvingade jag i mig.

Micke stannade tills i fredags eftermiddag. En trygghet försvann. En ny trygghet anlände i och med att han avlöstes av mina föräldrar som stannade tills idag. De har hjälpt mig att handla, ta upp saker från golvet, vattna, laga mat bland annat. Framför allt har de varit ett bra sällskap.

Jag kan gå nu. Mer än två kilometer i taget. Fast jag blir trött i ryggen. Jag jobbar med griptång och kan inte knyta skorna eftersom jag inte får böja mig ner. Och Försäkringskassan strular eftersom jag inte jobbat på fast anställning det senaste året och mitt i sjukskrivningen skulle börjat på nytt arbete.

Regnet faller fortfarande ner på försommargrönskan utanför fönstret. Jag är lycklig över att bo i ett utvecklat land och ha fått operationen gjord. Jag är tacksam att jag har så många fina vänner och en underbar familj som stöttat mig före och efter operationen. Och utan alla tankar som blev tänkta på mig i tisdags hade jag inte klarat av dagen så bra som jag gjorde.

Nu börjar mitt nya liv, med min nya rygg. Jag ser fram emot det!