Olle Ljungström

Jag går igenom en svår Olle-fas. Detta är nog mitt tredje sådant skede och jag upplever den hårdare än de föregående.

Jag kan inte sluta lyssna. Jag kan inte sluta känna. Det är så vackert och fint. Och så jävla sant.
Och det gör så ont. Jag gråter.
Skrattar. Ler i mjugg.

Får värk i bröstet.
Hjärtat slår sönder revbenen och lägger sig pladask i de halvmurkna löven mitt framför fötterna.
Jag ramlar ihop på knä bredvid hjärtat och pulserar ikapp med basen, harmonierna.
Jag faller ner på mage med ett leende och dras upp igen.
Smutsig och lycklig.
Pånyttfödd. Kär.

Detta är poesi. Riktigt fantastiskt superbt. Olle Ljungström du skriver och musicerar dig in i mitt hjärtas innersta krets. Dina ord. Dina melodier. Din röst. Rakt in.

Ge mannen nobelpriset i litteratur. Och Polarpriset. Snarast.
Eller en kram.