Lila

I dagens DN, i kulturdelen på sidan 5 läser jag Söndagskrönikan 28.03.10 av Ingela Lind om lila, alltså färgen lila.

I första stycket läser jag:

"Lila är inte grällt utan själva känslan av melankolin. (...) Lila är sorg, komplikation och hysteri men också något milt och lent. En ånga. En hägring. En länk mellan härsides och hinsides."

I andra stycket fortsätter jag läsa:

"Lila är längtan. Den smyger sig upp i frusna rabatter på förvåren, doftar falskt i syrénbuskarna och skär hastigt över augustihimlen i solnedgången. Den är aldrig svällande mogen utan alltid fel - lite för tidig eller lite för sen. Ful och avundsjuk."

Någonstans i mitten av krönikan låter jag texten sväva vidare:

"Lila doftar Löfbergs kaffe och ruttet kött."

Än finns inte artikeln på dn.se. Jag hoppas den kommer. Detta är poesi i journalistiken.
Så vackert. Så passionerat. Så vemodigt. Läs den!
Och använd lila. I språket. I klädseln. Som liknelse. På hemsidor.